Jag brukade säga: ju argare jag blev, ju tystare blev jag.
Idag vet jag varför. Men jag tror också att det bör vara: ju tystare jag blir, ju mer sarcastic "nu jävlar" blir det.
För det jag inte förstår är hur man kan ljuga någon så grovt upp i ansiktet — och det handlar inte ens om en själv. Det jag inte förstår är hur man kan skydda någon som så grovt kan förstöra för en annan människa, så som denne gjorde här om dagen.

Men det är inte meningen att jag ska förstå.

Att välja snällhet och stå för det är inte alltid lätt. Men i min värld har det blivit ett måste.
Dock är det förbannat svårt när man känner sig så grundlurad, många gånger. Som alltid — japp, jag tjatar:
3 miljoner + 2 årslöner + barnen = Jag har tappat rösten = JaHa.
GYST, som jag ägnat nästan 3 år att skriva, säger detta om att förstå lögnerna:
Du kommer aldrig att förstå varför någon ljuger. Det är inte din uppgift. Att förstå kräver att du kliver in i deras huvud, och där inne finns bara ursäkter som passar dem.
Men du behöver inte förstå för att veta.
En lögn berättar allt du behöver om personen som säger den. Att denne inte kan stå för sig själv. Att denne valde bekvämlighet före sanning. Att denne skyddar någon eller något som är viktigare för denne än du.
Det är information. Inte ett mysterium.

Så sluta gräva efter varför. Börja räkna vad det kostade.

Och gå vidare med huvudet högt och rösten kvar — även när hjärtat tappat sin. Pengar och saker det går att få igen och köpa nytt. Men åren av saknad, kramar och kärlek det får man aldrig tillbaka. Så vad är värst — lögnerna eller det jag miste?
/Zita JaHa.