Lite Smakprov på vad som kommer denna sommar!
I fredags (Midsommarafton 19 Juni - 2026) så släppte jag mitt album Ett skratt förlänger livet. Detta är albumet som nu blir en föreläsning. Sången Jag äger handlar om att du äger ditt eget narrativ. Det handlar om att man kan bli ledsen. I min värld som sitter i elrullstol har diskrimineringen från livets alla hörn speciellt politiken varit enormt hög. Jag Äger handlar om att våga stå för sig och sin rätt vara sig själv.
Diskrimineringen ingen lagstiftar bort
Jag sitter i elrullstol.
Och jag har lärt mig att diskriminering sällan kommer som ett nej rakt i ansiktet. Den kommer som en tröskel. Ett trappsteg. En dörr som är för tung, en lokal man måste gå runt, ett beslut taget av någon som aldrig tänkte att jag skulle vilja in.
Den kommer från livets alla hörn. Och de senaste åren har den kommit särskilt tydligt från ett håll: politiken. Inte som hat. Som något tystare och farligare — som en likgiltighet inbyggd i hur saker bestäms. Trösklar som aldrig rivs för att ingen som bestämmer behöver passera dem. Rättigheter som finns på papper men inte i praktiken. Ett samhälle byggt för dem som går, av dem som går, beslutat av dem som går.
Jag säger inte att någon vill mig illa. Jag säger att resultatet blir detsamma oavsett vilja. När ingen tänker på dig är du lika utestängd som om någon stängde dörren med flit.
Och det är här "Jag Äger" kommer in. Sången handlar om att du äger ditt eget narrativ. Att du kan bli ledsen — det får du vara — men att ingen annan får skriva din historia åt dig. Inte politiken. Inte trösklarna. Inte de som glömde att räkna med dig.
Jag äger min berättelse. Jag äger min rätt att ta plats, att synas, att tycka och att stå för det. Inte trots rullstolen. Med den. Den är inte mitt hinder. Hindren är de andra bygger.
Det här är vad Bokhyllan handlar om. Att stå för sig själv när allt är byggt för att man ska sitta still och vara tacksam. Att äga sin sanning, högt, även när den kostar.
Välkommen. Läs. Och kom ihåg: du äger din. Detta är Bokhyllan Narrativ Bokhyllan.
Vännen som inte vågar vara din vän öppet…
Det finns en sorts människa som vill stå dig nära — men bara i det dolda.
Hon skriver privat. Hon hör av sig i smyg, i ett meddelande ingen annan ser. Hon säger varma saker, för fram budskap, visar omtanke. Men hon gör det aldrig öppet. Hon ställer sig aldrig vid din sida där andra kan se det. Och i det glappet — mellan den privata värmen och den offentliga tystnaden — bor en hel sanning som tog mig år att förstå.
För här är regeln jag lärt mig, och den är hård men sann: om någon inte kan vara din vän öppet, så är de inte din vän. Då söker de något annat. Information. En kanal. En budbärartjänst. Att hålla en dörr på glänt åt någon de egentligen står på andra sidan av. Äkta vänskap gömmer sig inte. Den behöver inte smyga. Den som verkligen står med dig gör det där det syns.
Så känner du igen den
Den dolda vännen följer ett mönster, och när du väl ser det kan du inte sluta se det. Hon når dig privat men aldrig offentligt. Hon för fram andras budskap — ”han ångrar sig”, ”hon menade inte så”, ”någon undrar hur du mår” — och gör sig själv till en bro mellan dig och de som inte vågar tala själva. Hon visar värme i det fördolda men tystnad i det öppna. Och om du någonsin behövde henne offentligt, vid din sida där det kostade något att stå där, skulle hon inte finnas.
Det förrädiska är att det känns som omtanke. Hon verkar bry sig. Hon hör ju av sig. Men fråga dig en enda sak: varför bara i det dolda? Varför aldrig där andra ser? Svaret är nästan alltid att hon vill ha något — närhet till information, en relation till båda sidor samtidigt, eller helt enkelt rollen som den som vet och förmedlar. Det är inte vänskap. Det är positionering.
Budbäraren
En av de vanligaste formerna är budbäraren. Hon kommer med ett budskap från någon som gjort dig illa, eller som ångrar sig, eller som skäms. ”Han är inte sig själv längre, han skäms över hur han betett sig mot dig.” Det låter som en gåva. Det är det inte. För om personen verkligen ångrade sig, skulle de säga det själva — rakt, till dig. Att skicka ett ombud är inte ärlighet. Det är att få ångern levererad utan att riskera något själv.
Och här är det viktigaste du kan ta med dig: du är inte skyldig att ta emot budskap via ombud. Ett ”han ångrar sig” genom någon annan är inte samma sak som en ursäkt. Det är en brödsmula. Och du behöver inte plocka upp den. Om någon inte kan säga det till dig själv — då får det vara.
Varför du inte ska gå in i det
Det starkaste du kan göra mot den dolda vännen och budbäraren är ingenting. Inte svara. Inte gå in i samtalet. Inte börja förklara, försvara eller fråga vidare. För i samma sekund du svarar har du klivit in i ett drama som aldrig var ditt — och gett dem precis det de sökte: en relation i det fördolda, ett utbyte, en roll att spela.
Att inte delta är inte att vara hård. Det är att skydda din egen ro och din egen tid. Du väljer vilka som får komma in i ditt liv, och du väljer dem som kan stå vid din sida öppet — inte de som bara vill ha en bakdörr. Drama är ett erbjudande. Du har rätt att tacka nej.
Den som bara kan vara din vän i hemlighet är inte din vän. Den är någon som vill ha något — i hemlighet.
Vill du lära dig läsa alla mönstren?
Det här var ett enda kort smakprov — en av många former av narrativbygge och dold manipulation som jag samlat i Narrativ Bokhyllan. I den fullständiga versionen går jag igenom hela hyllan: uteslutningens narrativ, etiketten som blir sanning genom upprepning, DARVO där förövaren görs till offer, föräldraalienation, skuldförskjutning, och flockens narrativ där flera röster gör en lögn till sanning. Du får verktygen att känna igen varje mönster — och styrkan att inte längre tvivla på dig själv när någon bygger en berättelse om dig.
För det enda en manipulatör verkligen fruktar är en människa som ser hur det görs. Lär dig mönstren. Ta tillbaka din klarhet.