Om hur jag blev tilldelad mitt brand The Fat Hag Queen, och varför jag nu förvaltar det vidare…

Som jag ser det så måste jag förvalta det jag fick. Man skulle kunna säga att jag ärvde den delen av ett familjeföretag man inte ville visa öppet och jag inte ville ha eller bad om.

Det finns folk som ärver familjeföretag. De får ett namn över dörren som någon annan har byggt, och sen får de förvalta det resten av livet. Jag ärvde också något jag inte valde. Skillnaden är vad jag gjorde med det.

Kommentaren

Man sa detta om mig; “Hon är en fet kärring i rullstol och lyckosökerska också”

Det var allt. En kommentar, sagd av en person som redan hade allt hen skulle ha. Företag, familj, pengar, ett liv utstakat och vetskapen att kunna bli gammal i lugn och ro.

Hen menade det säkert inte som en gåva. För man säger inte sådant som en gåva.

Men det blev en. Ett arv kan man säga av det som inte fick plats öppet i det familjeföretag hen drev och driver.

Vad man gör med ord man får kastade på sig

Det finns tre saker man kan göra med ett ord någon använder mot en.

Man kan förneka det. Nej, jag är inte det. Det är den vanligaste vägen och den sämsta, för nu har du gjort orden till ett problem du måste bevisa dig ifrån. Varje gång någon säger det får du börja om.

Man kan gömma sig från det. Sluta synas, sluta ta plats, sluta ge dem något att kommentera. Många gör det. Det fungerar också, på så sätt att det tar slut. Det som tar slut är bara inte ordet, utan du.

Eller så kan man ta det.

Att ta ett ord betyder inte att man håller med. Det betyder att man använder det i en mening där man själv bestämmer. Skillnaden hörs på en sekund.

Försvar: jag är inte det du säger.

Övertagande: jag är precis det, fet i rullstol, så det blev The Fat Hag Queen och jag har släppt flera album i år och massa till…

I den andra meningen finns ordet kvar, men det bär ingenting längre. Det står bredvid något jag gjort och blir en detalj i stället för en dom.

Varför just drottning

Jag lade inte till Queen för att det lät fint.

Den som kallar någon annan för en fet käring har bestämt sig för att stå över. Hela poängen med kommentaren var rangordningen, inte orden. Du vet hierarkin som är så viktig i Sverige och på en liten ö mitt i Östersjön.

Så jag tog rangordningen också.

Det är därför det inte räcker med att bara ta ordet. Man måste ta hela meningen hen byggde, inklusive den del där hen står högre upp. Annars har man bara accepterat en förolämpning med ett leende.

Frågan jag inte kunde släppa

Här är det som gjorde att det här inte gick över på en vecka.

Tänk om det inte hade varit jag.

Jag är femtiofyra år. Jag har överlevt våld, en rättsprocess jag förlorade, 20 år i rullstol och att mina barn togs ifrån mig. Alla mina saker, ett helt hushåll stals av en mamma som inget ägde, fattig som en lus och en försvarare som tänkte med det denne hade mellan benen. Jag har en tröskel som ligger absurt högt, för den har blivit tvungen att göra det.

En kommentar tar inte kål på mig. Den gör mig arg, och arg är bränsle.

Men det finns folk som inte har den tröskeln. Det finns folk som får en sådan kommentar av samma sorts “HEN” i samma sorts läge, och som inte har någonstans att lägga den.

Jag känner till en. Denne person finns inte längre. Dennes syskon finns, och hen (alltså syskonet) bär det fortfarande.

Så frågan är inte om jag klarade det. Frågan är vad samma beteende gör med någon som inte klarar det. Död och elände är inget jag skulle önska på någon annan.

Det andra arvet

Nu till det som gjorde att jag skrev den här texten just idag.

Jag har läst om hur man blir vissa yrken i Sverige. Inte yrken som kräver universitet eller diplomerade svenska skolsystem. Jag läste inte detta som en nyfikenhet, utan ordentligt, med källorna framme.

Det som står där är det här. Vägen tar sju till tio år. Den går genom två internutbildningar på ett år av en stor privat koncern vardera som man inte kan anmäla sig till. Någon annan måste välja ut en. Samma person betalar. Samma person bedömer om man är lämplig. Samma person lämnar sen referensen som avgör om man får sin egen verksamhet.

Och när man äger den — då äger man inte riktigt den heller. Rätten till läget och namnet ligger kvar hos koncernen. Man köper sig in i sitt eget företag under åren efter att man tillträtt, med de pengar företaget tjänar. Vill man sälja finns en klausul som bestämmer vem som får köpa först.

Det är ett liv byggt av någon annan, och man förvaltar det.

Jag läste det och tänkte: jag har också fått något jag inte valde, av samma “HEN”, och jag förvaltar det också.

Skillnaden

Här slutar likheten, och det är hela poängen med texten.

Den som ärver ett företag kan inte göra om det. Namnet står där det står. Avtalet gäller. Formatet är bestämt. Man kan sköta det bra eller dåligt, men man kan inte göra det till något annat.

Jag kan göra vad jag vill med mitt.

Jag kan skriva det. Jag kan sjunga det. Jag kan sätta det på en tröja, i en bok, i en film, på en scen. Jag kan lägga ner det i morgon om jag ville, eller lämna över det till någon som behöver det bättre. Kunskapen alltså…

Ingen har rätt till läget. Ingen äger namnet. Det finns ingen hembudsklausul på The Fat Hag Queen.

Och det är därför förvaltningen ser så olika ut. Hen förvaltar för att hen måste. Jag förvaltar för att jag valde det, efteråt, av något jag först inte valde. Något som kastades på mig av elakhet.

Vad förvaltning faktiskt betyder

Det är inte att prata om saken. Det är att göra den, om och om igen, tills den finns, tills den sitter. Så som jag gör ALLTID!

Skriva ut den. Sätta den i låtar. Lägga den på en sajt som jag äger. Säga den högt när det passar dåligt. Skratta åt den så att den inte blir tung. Smaka på det “ZitaZoo, The Fat Hag Queen” Låter rätt häftigt om jag får säga det själv.

Och framför allt: göra det långsamt och länge. Sakta men säkert. Snabba svängar är lätta att läsa av och lätta att stoppa. Det som byggs långsamt märks först när det redan är gjort.

Det har jag sagt tre gånger den här veckan, på tre olika ställen. Det är inte en fras. Det är metoden.

Till den som fick ett ord kastat på sig

Du kommer inte att kunna välja vad folk säger om dig eller ljuger om dig. Det är det första man måste sluta hoppas på.

Men du kan välja vad du gör med orden efteråt. Du kan förneka dem och tillbringa åratal med att bevisa dig. Du kan gömma dig och låta dem vinna i tysthet.

Eller så kan du ta dem, sätta dem i en mening där du bestämmer, och sen bygga något stort nog att ordet blir en detalj i det.

Jag fick mitt namn av någon som ville sätta mig på plats.

Hen lyckades. Jag sitter på den. The Fat Hag Queen, och du “HEN” japp jag är fet, jag är en kärring i rullstol och jag kan synas på nätet så alla ser. Jag har inte bråttom. Nu mer har jag kul. Så tack vackra “HEN” för det alldeles goda namnet du hitta på åt mig. Det skulle dock vara kul att höra vad dom du företagar åt tycker om det du gav mig i arv. 😜❤️

Nu undrar jag: Vad har du blivit kallad, och vem har fått bestämma vad det betyder? i din värld.

/ZitaZoo, The Fat Hag Queen.