Efter jag tappade håret har jag känt mig så ful. En fet hagga i rullstol. Jag slutade vara med på bilder, filmer osv. jag vet att;
The Noise alltså bruset av människor som byggde mitt narrativ. Blev tillslut för mycket, för störande och för fel.
När jag stod upp för mig så ansågs jag vara för fel, dramatisk, fet hagga i rullstol, lyckosökerska och för mycket. Insåg då att det enda sättet att få något gjort vara att gå Digital IRL.
Jag har aldrig mått bättre än med det beslutet. Det blev lugn och ro. Jag började få det gjort jag ville ha gjort.
The Noise alltså bruset blev en lite del av vardagen och när jag väl sen blev tvungen att säga ifrån då kunde jag dela känslan med fakta och stå för mig, fakta och hur det varit och sen vad jag känner, tycker och tänker.
Men mest kunde ingen längre ta ifrån mig min kunskap med att säga “Du är för mycket”, “Du kan ingen ting” osv.
Jag kan allt detta. Jag träffade en gammal arbetskamrat på Almedalsveckan Janne. Sverige känner honom som Jan Emanuel Johansson. Jag sa kan jag ta en bild på dig. Han svara Du och jag på en bild. Jag sa jag är fotograf inte bra på bild., Han envis som alltid sa okej men nu tar vi den bilden. Det blev en bild. Den är fin för den är på en person som lärt mig mycket dom åren vi jobba ihop. Men jag är inte där än. För i mitt sinne är jag ful, fet hagga i rullstol.

Det som gör ondast i detta är att jag hade jobbat så länge på att vara med på bild och film. Dagen jag äntligen vågade så blev det en hel sociala medier tid som va så bäst. Men idag nej. Jag saknar mitt hår. Men idag vet jag att jag aldrig kommer få tillbaka det så som det en gång var. Kroppen kommer aldrig läka det så som den borde.
Livet har sin gång och nu har jag satt igång den delen som jag skulle på heltid. Digital IRL detta med mitt eget val för att hålla ute The Noise alltså bruset av alla dom som gjort mig illa. Att bli hel igen och jobba är idag fokus på allt.
/Zita
