Så är det att tappa allt hår. Ful — Jag är så jävla ful. Ja, så känner jag mig. FUL.
Det är inte första gången i mitt liv jag förlorar håret. Den jag växte upp med klippte av mig håret i sömnen när jag gick i 4, alltså mellanstadiet. Jag blev snaggad efter det av frisören då det var så dåligt och avklippt fult och jag minns att jag lovade mig själv att jag ALDRIG skulle vara utan hår igen.
Löftet jag gav mig själv som barn och som livet bröt fyrtio år senare är det som gör så jävla ont. Ensamheten i allt detta steg efter det. Varför? För jag gömde mig.
Två personer jag borde kunnat lita på såg till att jag kände mig ful och ensam. En när jag sov och en när jag var som ensammast. Det är inte att förlora hår — det är personer som tog en del av mig medan jag inte kunde försvara mig.
Det gör ensamheten mycket större än allt man kan tänka, känna och se. Men livet måste ju gå vidare. Men gör det verkligen det? Jag har skrivit så många gånger att jag har förlorat allt. Det är så, precis så. Utom en sak. Min outtömliga källa av styrka. Den jag har hatat så många gånger, hatat om och om igen.
Absolut styrkan har varit ett måste. Men folk och fä gjorde om det till ett måste, ett så är det och vi behöver inte bry oss, för du är ju så stark.
Men gånger som andra sommaren på Gotland så var styrkan det enda jag hade och då började sångerna poppa ur mig i takt med att jag ville vidare, ville slippa ensamheten. Så där och då fick jag dessutom erkänna för mig själv att jag skaffat känslor jag inte ville ha. Då skrev jag sången Vem är jag för dig?
Det har varit en av mina mest spelade sånger + 9 minuter lång. Och ja, jag undrar fortfarande. Men idag så har jag uttrycket keep walking och jag lyssnar helst inte på den. För den gör mer ont än gör nytta.
Vad folk inte tycks förstå är att styrka betyder inte att du inte har känslor. Tvärtom. Dom finns där och jag är 80% av tiden ledsen över allt som hänt. Men jag måste låta 20% som är kvar ta över för att komma vidare.
Så ful kan jag vara hur mycket som helst, vara förälskad och inte få den man önskar. Att vara för gammal i folk och lögnarens andetag. Det finns inte i dom 20% det är bara vara stenhård och fortsätta. Där ligger styrkan och i det bygger jag självförtroendet.
Det är också i dom 20% mitt "duger jag inte, så är det inte min förlust" ligger. Det plockar jag fram när jag behöver. För så är det. Duger jag inte så är det inte mitt problem.
Jag kommer fortfarande ha dom förälskade känslorna, men jag jagar aldrig och då finns där bara en sak att göra: fortsätta gå till det jag behöver göra. För vi kan inte rå för vad andra inte gör eller gör eller inte säger eller inte vågar stå upp för sig själva. Likaså om någon ljuger om dig så kan du inget göra än att berätta din sanning. Så som jag gör nu.
Ensam, ja det är jag och vissa dagar är det blää. Vissa dagar är det jävligt skönt. Men jag i mitt hjärta långt där nere undrar fortfarande Vem är jag för dig? Men jag är nästan 100% säker på att den frågan aldrig kommer få ett svar. En sak är jag iallafall glad för. Därifrån har jag aldrig fått höra lögner. Det är skönt.
Med Kärlek. /ZitaZoo