Fem minuter ledsen — sen upp igen

Om att vara bästa vän med sin ledsamhet och sorg utan att låta den äga en

Fem minuter.

Det är vad jag ger det när jag är ledsen och sorgen jag burit på hela mitt liv. Just nu är det ledsenhet. Fem minuter, och sen reser jag mig.

Inte för att jag inte är ledsen. Jag är så jävla ledsen att jag inte vet vart jag skall ta vägen. Jag väntade i 4 dagar, sista dagen insåg jag att den väntan var sista gången. Nu räcker det. Men jag har lärt mig en sak:

Om man låter den ta hela dagen så nöjer den sig inte med en dag — den tar imorgon, och dagen efter också.

Så jag schemalägger den istället. Jag säger till mig själv: nu, fem minuter, gråt allt du kan och vill. Känn allt. Släpp ut det. Och jag gör det, på riktigt, inte halvt.

Och sen reser jag mig och går vidare.

Okej, här kommer en insider, jag svär över den som gjort mig ledsen 1 eller 2 gånger. Sen säger jag rakt ut, nu räcker det.

Jag kallar detta att vara bästa vän med sin ledsamhet och sin sorg. Allt genom att låta den få näring i 5 minuter, genom att ge den en plats. Men jag låter den inte äga mig. För jag har ett liv att leva medan allt faller isär, inte efter.

Fem minuter ledsen. Sen upp igen.

Det är så jag har överlevt och överlever.

Varför fem minuter — och inte noll, och inte hela dagen

Det här är inte ett knep jag hittat på en bra dag. Det är något jag byggt för att överleva dagar som inte var bra alls. Det har ett namn i mitt system, GYST — Get Your Shit Together — och där heter det att schemalägga att falla ihop. Att ge sammanbrottet en tid och en plats istället för att låta det ta över allt.

Och det bygger på en enkel sanning som tog mig år att förstå:

Sorgen försvinner inte för att du ignorerar den. Och den nöjer sig inte med lite plats om du ger den allt.

Inte noll minuter

Många försöker med noll. Bita ihop. Köra på. Inte känna. Det funkar ett tag — och sen smäller det, oftast vid fel tillfälle, oftast hårdare än om man bara hade låtit det komma. Sorg som ignoreras väntar. Den sitter där och väntar på en svag stund, och då tar den allt på en gång.

Så noll minuter är inte styrka. Det är att skjuta upp notan, och räntan är hög.

Inte hela dagen

Men den andra vägen är lika farlig. Om du öppnar dörren på vid gavel och låter sorgen ta hela dagen, då tar det inte bara dagen. Den tar imorgon också. Och dagen efter. Den växer i utrymmet du ger den. Plötsligt har en vecka gått och du ligger fortfarande kvar.

Det betyder inte att din sorg är för stor eller fel. Det betyder att sorg, när den får styra ensam, inte vet när den ska sluta. Den behöver en gräns — inte för att tystas, utan för att inte svälla över hela ditt liv.

Därför fem minuter

Fem minuter är gränsen mitt emellan. Det är tillräckligt för att känna på riktigt — gråta, svära, släppa ut det. Men det är kort nog att du kan resa dig efteråt. Du hedrar känslan utan att drunkna i den.

Så här gör jag, om du vill prova:

Bestäm att nu är det dags. Inte sen, inte när det passar. Nu.
Ge det fem minuter. Sätt en timer om du behöver. Gråt allt du kan och vill. Känn allt. Halvt räknas inte.
Säg det rakt ut. Svär över den som gjort dig ledsen, en eller två gånger. Sen: nu räcker det.
Res dig. Och gå vidare med dagen.

Bästa vän med sin sorg

Jag kallar det att vara bästa vän med sin ledsamhet och sorg. För det är vad en riktig vän gör — lyssnar, ger plats, tar känslan på allvar. Men en riktig vän låter dig inte heller ligga kvar i sängen en hel vecka. En riktig vän säger till slut: okej, nu reser vi oss.

Det är skillnaden mellan att äga sin sorg och att bli ägd av den. Du får ha den. Du får känna den. Men du bestämmer hur länge den får styra ratten.

För du har ett liv att leva medan allt faller isär. Inte efter.

Fem minuter ledsen. Sen upp igen.

/Zita