Det forskningen visade 1997 — och det jag levde 2022

Det forskningen visade 1997 — och det jag levde 2022 - 2026

Om nepotism, diskriminering och varför jag valde Digital IRL

För nästan trettio år sedan satte två kvinnor siffror på något de flesta redan anade men ingen kunnat bevisa: att den som står utanför nätverket förlorar, oavsett hur skicklig hon är.

Christine Wennerås och Agnes Wold publicerade 1997 studien Nepotism and Sexism in Peer-Review i den vetenskapliga tidskriften Nature. Det var den första systematiska granskningen av hur bedömningspoäng faktiskt sattes — i deras fall för forskningsstipendier hos Medicinska forskningsrådet. Det de fann förändrade synen på hur svensk forskning fördelade sina pengar.

Två mönster framträdde i deras data. Det första: kvinnor behövde vara ungefär 2,5 gånger så vetenskapligt produktiva som män för att få samma kompetenspoäng. Det andra: en sökande som hade en personlig koppling till någon i bedömningskommittén fick högre poäng — oavsett meriter. Band vägde tyngre än sak.

Det avgörande i deras slutsats var inte att enskilda personer var elaka. Det var att hela systemet vilade på sekretess. Det som inte kan granskas kan inte heller korrigeras. När bedömningen sker bakom stängda dörrar, och personliga relationer tillåts väga in utan insyn, då är resultatet förutsägbart: den anslutne gynnas, den utanförstående faller.

Studien fick följder. Hela styrelsen för Medicinska forskningsrådet byttes ut. Och mönstret visade sig segt. En senare replikstudie av samma forskningsråd fann att sökande med koppling till en bedömare fortfarande fick en bonus på omkring 15 procent. Nepotismen var inte en engångshändelse. Den var inbyggd.

Från forskningsråd till föreningsliv

Christine Wennerås och Agnes Wold granskade ett forskningsråd. Men det de beskrev är en princip, inte en plats. Den gäller varje system där ett fåtal fördelar platser, och där besluten i praktiken fattas utan insyn: vem som får komma in, vem som får uppdraget, vem som räknas med.

Jag känner igen mönstret. Inte från ett laboratorium, utan från lokalpolitiken på Gotland. Jag har beskrivit det i ett öppet brev som ligger ute, Den som inte fick komma in i rummet. Där räknar jag, precis som man måste göra, utan att namnge någon och utan att påstå vad som rör sig i andras huvuden.

Det jag dokumenterar där är detsamma som Agnes Wold satte siffror på: när platser går till närmaste släkten och närmaste vännerna, och den som står utanför aldrig ens får frågan om sin kompetens. När möten gång på gång läggs i lokaler dit min elrullstol inte kommer in — ungefär 95 procent av tillfällena. När det som sägs bakom ryggen aldrig erkänns öppet.

Skillnaden mellan hennes granskning och min är att hon kunde lägga fram en tabell. Jag kan inte mäta nepotism i procent. Men jag kan göra det hon också gjorde: jämföra plats-tilldelning med faktisk kompetens, och låta skillnaden tala. Det är inte spekulation. Det är något som kan dokumenteras.

Diskrimineringen som inte kan bortförklaras

Agnes Wold hade två grunder att granska: kön och nätverk. I mitt fall korsas minst tre — och en av dem hade hon aldrig anledning att dokumentera, eftersom den inte drabbade henne.

Sexism och nepotism är svåra att bevisa, eftersom de bor i avsikt och i det osagda. Men funktionsnedsättning bor i en tröskel. Tröskeln finns eller finns inte. Rullstolen kommer in eller kommer inte in. Det går inte att bortförklara med att "det var inte så menat", för diskrimineringslagen (2008:567) frågar inte i första hand efter ond vilja. Den frågar efter resultat. När rimliga åtgärder för tillgänglighet inte vidtas, så att en person missgynnas och inte kommer i en jämförbar situation med andra, är det bristande tillgänglighet enligt lagen — oavsett vad någon menade.

När flera grunder samverkar på det här sättet — kön, funktionsnedsättning, och att stå utanför släkt- och vänskapsnätverket — talar man om intersektionell diskriminering. Och den är ofta tydligare än någon enskild grund för sig, just för att mönstret blir synligt när flera linjer pekar åt samma håll.

Vad man gör med ett stängt rum

Wold gjorde det enda som biter på ett system byggt på sekretess: hon offentliggjorde det. Hon tog det som skulle ha förblivit dolt och ställde det i dagsljus, med forskning, förnuft och siffror.

Jag har gjort mitt eget drag. Jag skrev ett öppet brev och lät det stå i ljuset utan att skrika. Och så gjorde jag något till: jag gick Digital IRL.

Digital IRL är mitt val. När jag stod upp för mig själv ansågs jag vara för fel, för dramatisk, för mycket — en fet hagga i rullstol, sa rösterna. Det jag kallar The Noise, bruset av alla som byggde mitt narrativ åt mig. Till slut förstod jag att det enda sättet att få något gjort var att stänga ute bruset och bygga mitt arbete digitalt, på mina villkor.

Jag har aldrig mått bättre än med det beslutet. Det blev lugn och ro. Jag började få gjort det jag ville. Och det viktigaste: ingen kunde längre ta ifrån mig min kunskap genom att säga "du är för mycket" eller "du kan ingenting". Jag fick aldrig komma in i deras rum. Så jag byggde ett eget.

Det är inte flykt. Det är metod. När ett system systematiskt gör en illa för att man sitter i en elrullstol, då är det inte ett nederlag att bygga vid sidan av det. Det är att vägra låta deras tröskel bestämma var ens arbete får finnas.

Samma rörelse, olika verktyg

Christine Wennerås och Agnes Wold tog sin egen erfarenhet av ett system som missgynnade dem och gjorde den till dokumentation som tvingade fram förändring. Jag tar min och gör den till journalistik, lagrum och musik.

Skillnaden är att de hade Nature. Jag har mitt eget rum — det jag byggde själv när jag inte fick komma in i deras. I mitt rum är dörren öppen. Men sanningen får inte lämnas utanför.

ZitaZoo.Com och JournalistDigital.Com byggs just nu ut till en levande plats med nyheter i lag & rätt, försvar, säkerhet och skydd, utbildning och musik. Under 2026, öppnar jag e-utbildningar tex. GYST, Musik, Bygga sig själv — vägar tillbaka till det som bär, för dig som också vill bygga ett eget rum när dörrarna stängs. Vill du veta mer, eller arbeta med mig? Skriv till mig, så tar vi det därifrån.

Källor: Wennerås, C. & Wold, A. (1997). Nepotism and sexism in peer-review. Nature, 387, 341–343. Öppet brev: "Den som inte fick komma in i rummet", Zita Dahlström. Diskrimineringslagen (2008:567), 1 kap. 5 § samt bestämmelserna om bristande tillgänglighet.