Om att sluta ge bort sin värme gratis — och investera den där den växer
• • •
Ingen verkar fatta en enda sak om mig, och idag tänker jag säga den högt: min snällhet har alltid varit ett val. Den var aldrig en skyldighet. Den var aldrig något ni hade rätt till bara för att ni råkade stå framför mig. Jag valde den. Varje gång. Och det som är ett val kan också väljas bort.
För det är precis det jag gör nu. Inte för att jag blivit kall. Inte för att jag slutat bry mig. Utan för att jag äntligen förstått något jag borde förstått för länge sen: jag har gett bort min värme gratis i ett helt liv, till människor som tog emot den som om den vore självklar, oändlig och utan värde. Och den är inget av det. Den är min mest värdefulla resurs. Och från och med nu behandlar jag den därefter.
Snällhet utan gränser är inte godhet. Det är självutplåning med ett leende.
• • •
Snällhet är inte gratis — den kostar mig
Här är sanningen ingen vill säga om snälla människor: vår snällhet kostar oss något. Varje gång jag är snäll ger jag av min energi, min tid, min uppmärksamhet, min omsorg. Det är inte gratis för mig att producera. Det dräneras från ett konto som inte är oändligt. Och i åratal lät jag vem som helst göra uttag från det kontot, utan att någonsin göra en insättning tillbaka.
Behandla din energi som din mest värdefulla valuta. Varje relation är ett konto. Vissa människor gör insättningar — de ger tillbaka, de lyfter dig, de respekterar det du ger. Andra gör bara uttag. De tar din snällhet, din hjälp, din värme, och ger ingenting tillbaka. Och när kontot är tomt? Då försvinner de och letar reda på nästa snälla människa att tömma. Jag är klar med att vara någons bankomat.
• • •
Det de aldrig förstod,
Det ni alla aldrig förstod är att ni behandlade ett val som en självklarhet. Ni trodde att min snällhet var min natur — något som bara rann ur mig, oändligt, men oavsett hur ni behandlade mig. Så ni alla slutade förtjäna den, snällheten alltså. När man börjar ta något för givet, för att man tror att det fanns där hur de än beter sig då har man mist hela poängen, vill även påstå att då vet man inte alls vad snällhet är.
Så vi klargör här och nu; en gåva som tas för given är inte längre en gåva i givarens ögon. Det blir en skuld. Och jag är trött på att vara skuldsatt på min egen godhet. Den som tar emot min snällhet utan att någonsin värdera den, har inte rätt till mer av den. Det är inte hämnd. Det är bokföring. Kontot är stängt för den som bara gör uttag.
• • •
Ni trodde att min snällhet var gratis för att jag aldrig skickade räkningen. Det betyder inte att den inte kostade.
Var snällheten ska bo nu
Så vad gör jag med all den snällhet jag besitter i överflöd? Drar tillbaka? eller; Slänger jag den? Blir jag bitter och hård? Nej. Jag flyttar den. Jag tar all den värme, all den omsorg, all den vilja att hjälpa — och jag investerar den där den faktiskt växer: i mitt arbete. I min business. I det jag bygger. OCH JA; jag kommer ta betalt för att serve.
• • •
För det är där snällhet hör hemma när man slutat ge bort den gratis: i ett utbyte där den värderas. När någon köper in i mitt arbete, betalar för min tid, väljer att vara med på det jag skapar — då har de visat att de ser värdet. Och då får de min snällhet i fullt mått, för den är en del av mig och en del av det jag levererar. Min omsorg, min ärlighet, min vilja att se människan framför mig — allt det följer med, till dem som faktiskt värdesätter den och det.
Det är skillnaden. Förr gav jag bort det bästa jag hade till människor som inte ens märkte. Nu ger jag det till dem som väljer det, vill ha det, och visar det genom att möta mig på riktigt. Snällheten är inte borta. Den har bara flyttat dit den respekteras.
• • •
Detta är inte bitterhet. Det är inte elakhet. Det är värde, mitt värde.
Och jag har hört att jag är värd 3 miljoner, fråga hen som är skyldig mig de miljonerna. Om någon kallar det här hårt, eller säger att jag förändrats — bra. Jag har förändrats. Jag har gått från att vara någon som lever för andra till någon som lever för mig. För bara då kan jag serve och ge dig. Jag har slutat förväxla självutplåning med godhet. Och jag har förstått att äkta snällhet inkluderar gränser — annars är det bara ett sätt att försvinna långsamt medan man ler. För ingen verkar förstå hur ledsen jag blev. Ingen verkar förstå att jag är i första rum oavsett om du vill det eller ej.
Jag är fortfarande snäll. Jag är fortfarande den som alltid ställer upp. Jag är fortfarande lojal. Jag är fortfarande kärleksfull, Jag är fortfarande extremt sarcastic. Jag är fortfarande i sanningens tjänst. Stommen i allt jag gör är fortfarande att alla som behöver det får. Men jag ger inte längre bort mig själv gratis till människor som tar utan att se. Vill du ha då får du stå ut med mitt serve och det kostar pengar. Du vet kosing. Jag investerar min godhet där den växer, där den möts, där den värderas. Och det, till sist, är inte mindre kärlek. Det är kärlek som äntligen respekterar också den som ger den.
Jag tror så hårt på vänskap — utan lögner, sanning – även när det kostar, kärlek — utan kontroll, lojalitet — ALLTID!
• • •
Men detta gäller även i ärlighet. Märker jag att det saknas och jag blir given brödsmulor. Då ställer jag in allt. Då är min dörr låst. PÅ HELTID — ALLTID!

Min snällhet var alltid ett val. Nu väljer jag vart den går.
/ZitaZoo